Atelje
för Implosiv Design
Vi utgår
från marken mellan Tensta, Rinkeby, Ulriksdal, Kista och Akalla. Alltså runt en
ateljé på
Eggeby gård.
Området är inte nödvändigtvis ett geografiskt område utan snarare den mark som
finns kvar mellan bostadsområden, shoppingcentrum, vägar och villaområden. Ett
område med naturskog, rinnande vatten, ängar, jordbruk och ruderatmark som hela
tiden är i förändring på grund av nya
byggprojekt.
Förslag utarbetas till bland annat förbättring av vattenmiljön, kvaliteten i
rinnande vatten, diken och åar.
Anlagda
våtmarker för ökad biologisk mångfald. Återförvildning i liten skala som syftar
till att motverka den negativa effekterna av exploatering. Också i en serie
experiment, samtal och verk utplacerade i området, som syftar att återknyta
kopplingen mellan de boende i området och naturen. Verken, skisser och modeller
är en slags förslag som inte nödvändigtvis behöver genomföras men vill väcka
ideér om en annan slags utveckling.
VÄRDEN
SOM INTE EXISTERAR
Aspekter
av tillvaron delas upp och inordnas i ett hierarkiskt förhållande mellan
mänskligt och icke-mänskligt, eller ekonomiskt och icke-lönsamt. Vilket i sin
tur skapar värden som inte
existerar. Som det absurda i att räkna ut
vad ett träd i stadsmiljö eller en åker i träda kostar. En åker i träda eller
ruderatmarkens framtid ordas in i ett system där de olika visionerna beräknas
gynna eller belasta samhället olika mycket.
Victor
Schauberger
Schauberger ordnade inte in
den industriella utvecklingen i hur mycket eller lite de olika förehavandena
skulle kosta samhället. Hen ställde helt enkelt ”att anpassa utvecklingen efter
naturens principer” mot att oundvikligen gå mot samhällets och naturens
kollaps. Schauberger studerade naturens principer i samband med flottning av
timmer i rännor från bergsskogen till sågverket. Hen byggde sin vetenskap på
egna iakttagelser och utvecklade idéer för ny icke-destruktiv teknik.
NEGATIV
ÅTERFÖRVILDNING/ MARK TAGEN I ANSPRÅK
De öde
otillgängliga områden som lämnats i anslutning till spårområden,
motorvägsrondeller, bilvägar, shoppingcenter och byggarbetsplatser kan till
viss del fungera som en fristad för växter och djur. Men resultatet blir bara
en kortsiktig återförvildning av naturen.Områderna utsätts på grund av sitt
tappade sammanhang för ökad nedskräpning, brottslighet, dumpning av avfall,
otrygghet.Och lösningen blir ofta att bygga bort problemet med ytterligare byggnationer vilket bidrar
till att naturen minskar ännu mer.
BETRAKTA
LANDSKAP
Fågelskådning
bidrar till att en betraktar landskapet ur naturens perspektiv, en tillåts se
potentialerna för en industritomt eller hamnbassäng. Men också de förödande
konsekvenserna av en motorväg vars buller omöjliggör att höra läten och vars
sträckning bryter upp djurens och fågelskådarnas mönster.
HYPERSEPARATION
En
dualistisk mekanism som skapar ett hierarkiskt förhållande mellan Människa och
Naturen/Den Andre. Dominansen präglas av den förhärskande rationalitet som är
signifikant för västvärldens
kultur.
Den utgår från att icke-mänskliga system
skall tjäna mänskliga samhällens syfte. Det bidrar i sin tur till ett
destruktivt förhållningssätt gentemot det icke-mänskliga.
ÖVERSVÄMMNING
Att låta
till exempel en äng på ett gammalt skjutfält översvämmas kan bli en miljömässig
katastrof. Gammal ammunition i marken löses upp och tungmetaller går ut i
vattnet.
Att läcka
har en negativ klang, kroppsligt och miljömässigt. Miljöfarligt avfall får inte
läcka. Men grundproblemet uppstår tidigare, det sätts igång genom vår
energiförbrukning, avfallshantering och matproduktion mm. Att skapa en våtmark
skulle tvärtom kunna vara ett sätt att ta ansvar för det som ligger i marken
och ge tillfällen för sanering.
VÅTMARK
I ett våtmarksområde blir marken naturligt
skyddad från exploatering av byggen och återgår till en mycket artrik biotop.
Exempel på fågelarter som skulle gynnas av en översvämmad ängsmark är tofsvipa,
enkelbeckasin, rödbena, skogssnäppa, gluttsnäppa, grönbena, gråhäger, grågås,
kanadagås, gräsand, kricka, årta, sothöna, skrattmås, sångsvan, rörsångare,
sävsångare, knölsvan, stare, gulärla, sävsparv, brun kärrhök, hornuggla.
GAMLA SKJUTFÄLT
Militärområden
och skjutfält är ofta speciella som naturtyper, anledningen kanske främst är
att det inte finns någon kommersiell brukning av jorden. Det vill säga dessa
områden inte följt med i den industrialisering av jordbruket som skett i
övervägande del av landet, utan snarare lämnat ”orörda” eller
konserverade
sen 1940-50-tal. Detta har i sin tur visat sig få en gynnsam effekt på djur-
och natur.
Ofta väljs dessa
områden för att innehålla en variation av biotoper, exempelvis träsk, sjö,
skog,
strandängar
mm. Kanske för att utföra övningar av tänkbara situationer och krigsföring som
relaterar till speciella biotoper. Militären skulle kunna ses som någon som förhåller
sig till naturen som schablon och plats för fiktiva scenarier. På så sätt
skulle man också kunna tolka det som ett passivt, icke
exploaterande,
förhållningssätt.
När områdena
sedan är öppna/tillgängliga för allmänheten blir känslan att nästa hitta ett
öde område. En varierad biotop, paradisisk och nu tillfälligt tillgänglig. Man
hisnar, får man verkligen vara här?
Till
skillnad från exempelvis naturreservatet med dess vandringsleder och uttänkta
sätt att nyttja naturen, har dessa platser ingen tydlig funktion mellan
skjutövningarna. Platsen står då öppen för alla typer av handlingar.
Lämnar den
aggressiva aktiviteten spår i Försvarets aktiva områden? Skotten har tystnat,
belägringsstaden
har lämnats, bara spår återstår av pansarvagnarna. Känslan av att det är över,
naturen sjunger, det börjar på nytt. Aktiviteter som avstannar:
lansdskapsbilden har avstannat, miltäraktiviteten har avstannat. Ingen puls.
Djur som betar. Här står en inför ödslighteten och funktionslösheten. Detta har
ett egenvärde, eget berättigande. Det är samma som det befriande i att ha en
hyresrätt. Genom att militären äger marken frigörs en från sin längtan att göra
anspråk på platsen, en vilja att äga pådyvlat av det kapitalistiska systemet.
